I lördags medverkade jag på heldagskonferensen #flipthescript. Det är ett amerikanskt koncept som syftar till en perspektivförskjutning när det gäller adoption. Första tillfället var 2016 på initiativ från Joythi Svahn. Det är de adopterades perspektiv som ska lyftas fram. Jag ska ärligt medge att jag var lite ambivalent kring min närvaro. Jag hade hört att det fanns aktivister som var ganska arga som skulle närvara. Tänk om de skulle bli förbannade på mig utifrån min ”lyckliga historia” och ståndpunkt när det gäller adoption. Jag har inte satt mig in i den politiska debatten särskilt mycket utan mer hållit mig till min historia och min sanning. I mitt vuxna liv har jag nästan aldrig deltagit på en sådan här träff och det kändes lite märkligt att bara vara bland adopterade. Vi tillsammans delade någonting som jag bara burit för mig själv, aldrig känt behov att söka mig till andra adopterade. Men just nu kändes det ganska fint även om våra historier ser så olika ut. Jag blev tagen av en del av berättelserna. Joythi Svahn delade med sig av hur hon för ett år sedan blev klar över att hennes adoption inte var som alla andra. Hon blev bortförd från ett kloster i Indien där hennes mamma lämnade Joythi och hennes syster i tron om att barnen skulle få det bättre men istället blev bortadopterade till Sverige. Hon ställer Adoptionscentrum mot väggen och frågar hur f**n detta kunde gå till. Hur kan de säkerställa att barnen som kommer till Sverige inte är kidnappade eller på annat sätt förts hit mot deras föräldrars vilja. Tror f**n att hon är ARG och kritisk till adoption.