Min adoptionsprocess är levande. Den tar tid och den känns. Jag låter den ta tid och jag låter den få kännas, i stunder när den får utlopp genom tårar, sorg och ensamhet. Men jag låter aldrig min sorg ta över mitt liv. Jag kan gå ut och in men kan också få låta den ha sin egen plats. Och det är en stor skillnad från hur det har varit när sorgen fick härja fritt och påverka hela mitt liv. Jag har sagt det förut men jag är inte adoptionen. Jag är så mycket mer än den. Den är en del av mig och jag kan välja hur jag vill se på den. Jag kan välja att se att genom adoptionen och alla känslor och upplevelser kan jag också ha en större förståelse hur det är att förlorat kontakten med sina rötter, sitt ursprung, familj och uppdrag på jorden. Den egna självupplevda upplevelsen kommer hjälpa mig i intentionen att hjälpa andra människor hitta tillbaka till sitt uppdrag. Vi är så många vilsna människor som går runt på denna jord men inte riktigt vet varför. Så jag väljer att se att tack vare den här upplevelsen har jag utvecklat starka egenskaper för att kunnat anpassa mig till en ny värld och låta nya rötter ta fäste. Att inte känna tillhörighet riktigt i någon av båda världar kanske jag bara får leva med.